Det blir med största sannolikhet ett Mallorca 2010 också.
Har vetat det hela tiden på något sätt, för jag ska bara dit, men ändå börjat tvivla gång på gång, men samtidigt har jag förstått varför de blivit som det blivit. Kanske blir det bäst såhär ändå? Har i alla fall tänkt på det.. Jag menar, blir det såhär så har jag ingen chans till att prata svenska alls, och det gör ju mig bättre på engelska och kanske även spanska? Kanske låter sjukt att säga att de är bättre och jag vet inte riktigt, men på något sätt måste jag ju se även det här som positivt? Möjligheterna blir inte desamma som om det skulle blivit annorlunda, jag kommer inte kunna göra vad jag vill när jag vill, men jag kommer kunna tänka på vad jag själv vill och agera efter det.

Egentligen struntar jag i vad som händer, så länge jag får komma dit och träffa min underbara vänner är jag nöjd. Att sol, bad, shopping, festande och kanske till och med hyrning av hus, gitarrspelande och liknande skulle hända är bara en enda stor bonus, och en riktigt bra sådan!

Konstigt nog längtar jag efter närheten, sanden, alla kramar och hälsningar på de spanska viset, kebaben i Cala Mayor, taxiresorna, badandet mitt i natten i Magaluf, Revolution, saltvattnet, Tokio Joe's, sololjan, italienarna på hotellet, poolen, solbrillorna, apple sour, allt dansande, kortkorta shorts och kjolar, alla drinkar, volymen i håret, fuktigheten, palmerna, tequilan, alla galna engelsmän, shoppingen i Porto Pi, bussarna, tapas maten, brännan, att vakna och bara kliva ut på balkongen och beundra utsikten, alla låtar som betyder så mycket mer om man hör de där nere, alla klockrena kommentarer, breezer, alla trevliga människor, soluppgångar och solnedgångar, smirnoff ice, alla bilder som tas, restaurangerna, nya vänskaper, roliga smeknamn, engelskan, solen, the accents, leenden, bikiniränder, att kunna gå ut och äta sent och ändå ha hela natten kvar, alla stränder såsom; Cala Mayor, Illetes, Magaluf, Palma Nova, spanskan, alla rullband på flygplatsen, packningen, känslan av nervositet och lycka, Oups, spontana träffar med vänner som man aldrig annars träffar, värmen, att kunna sola hela tiden och verkligen få färg, att i stort sätt alla är vän med alla och umgås, den glade viking, alla båtar nere vid hamnen, alla förväntningar man har innan, att dansa på ett podium, flygresan, känslan när man sitter i taxin från flygplatsen påväg till hotellet första dagen man kommer dit, allt skratt, återföreningar, tiden på arlanda, min panik inför varje resa, skildringen av allas kulturer, roliga servitörer, växtligheten, alla småbutiker och souvenirshops, att få träffa allas föräldrar.. Skulle kunna hålla på i all evighet och berätta saker..

...eller, det kanske inte är så konstigt att jag längtar efter allt de här, after all? ;)