Idag är det exakt ett år sedan jag, Philip, mamma och pappa åkte till Mallorca. Vid de här laget hade vi precis landat. Jag längtar så till min och Cili's resa dit. Jag måste dit, väldigt snart. Prata av mig, kasta ur allt skit som hänt under året, dela med mig av mina otroliga glädje och lycka. Berättade om allt bra, galet, underbart, knäppt, glädje, tårar, skratt, rädsla och allt annat som har följt med under året! Mina vänner där nere är några av de få som ALLTID lyssnar, oavsett. Och konstigt nog är de också dom som alltid ställer upp, även fast de bor i ett annat land. Hur mycket jag än saknar att ha en riktig bästa vän i Sverige så tänker jag alltid att de där nere är så mycket mer än någon annan vän har varit för mig i Sverige. Jag vet att om något skulle hända mig, om jag någonsin skulle be om något eller må dåligt, så skulle dom göra det utan att blinka och försöka få mig att må bättre.

Ingen kan förstå mitt band till dom, ingen kan förstå det jag känner inom mig när jag tänker på allt dom gjort för mig och jag för dom. Ingen kan någonsin ta deras plats, ingen kan någonsin säga saker som dom har gjort. Det finns så himla mycket mer att säga, men det är egentligen ingen idée att börja för de finns inga ord för hur tacksam jag är eller hur mycket jag saknar dom under åren vi inte träffas, hur mycket jag vill prata med dom när något har hänt...

Jag vet att jag alltid kommer kunna lita på dom, jag vet att vi alltid kommer vara vänner, jag vet att jag alltid kommer älska dom.

Jag har haft både vänner och ex som i stort sätt varit svartsjuka när jag har pratat med dom och det är bara onödigt. Dom har en stor plats i mitt hjärta och kommer alltid ha det, för den platsen kan ingen annan ta. Men det betyder inte att någon annan inte släpps in... De som jag älskar och de som står mig närmast finns i mitt hjärta!

Jag har startat kategorin Känslor och tänker publicera inlägg som detta där. Ska leta igenom bland arkiven så småning om, men de kommer ta ett tag innan allt är på plats.