Hur kan jag se tillbaka på det och tro att det någonsin skulle kunna bli lika? Är det en dröm som jag önskar var sann eller gör jag detta för någon annan anledning? Om inte just det hade hänt hade det antagligen varit vi fortfarande, bara att jag hade stört mig på allt/alla runt omkring, så de kanske inte skulle funka i längden ändå?

Det var omöjligt att skilja dig och mig, det var vi. Hos dig är enda stället jag känt jag varit riktigt välkommen oavsett dag och tid. Jag kände att jag blev en del av er familj och aldrig var ivägen. Mina föräldrar tyckte du var en ängel och att jag var det svarta fåret, men med dig fick jag och kunde göra allt, det var omöjligt att stoppa oss.

Jag vet exakt vad som hände, men ändå undrar jag vad som verkligen hände..? Hur kunde allt gå så fel? Vi hade planer i år framöver och därför känns mitt liv konstigt nu. Det känns konstigt att se bilder på dig, hur du är nu och vart i världen du lever, jag trodde aldrig det skulle vara såhär..

Du och jag var oskiljaktiga och jag trodde nästan att det skulle "last forever". Memories never die, vårt uttryck.

Jag vill absolut inte att du ska veta vad jag känner, men samtidigt undrar jag om du någonsin tänker på mig?

Du fick mig att bortse från pojkvänner och killar överhuvudtaget, du visade mig hur jag skulle leva mitt liv för att må bäst. Oavsett hur många andra de fanns runt omkring kom ingen oss närmare än vad vi va varann, jag saknar den känslan så otroligt mycket.

Jag är fortfarande stolt över att ha haft dig som bästa vän och du är den enda bästa vän jag känt har funnits vid min sida no matter what. Även om det blev som det blev..

Jag tror att du och din familj inspirerade mig om hur jag vill leva mitt liv i framtiden.. utan att jag ens förstod det då..

Tack för allt du gav mig :)

P.S. Förr eller senare var väl tanken att jag skulle skriva om dig.. du är ju ändå anledningen till att jag startade den här bloggen.. D.S.