Nu har jag suttit och tänkt och verkligen hittat flera anledningar till varför jag skriver en blogg

Från början handlade ju allt bara om karina, resten av tjejgänget, gänget som utgjorde mer än halva klassen och tommy.
Jag började helt enkelt skriva för att jag mådde dåligt. Jag försökte vända och vrida på det jag själv hade sagt och gjort och försökte göra samma sak med vad dom andra hade sagt och gjort.
Jag frsökte förstå, men det var inte alltid jag gjorde det,
jag försökte hitta svar, till varför de blev som det blev
det fick jag svar på, men jag tyckte det var fel svar, jag tyckte att det var en bagatall, en ren skitsak som inte behövde göra någon upprörd. Men det gjorde det, och det var inget jag kunde göra åt saken...
Under den tiden som detta pågick var jag otroligt sårbar, men samtidigt otroligt stark.
Jag vet att jag inte hade klarat det så bra utan en stor hjälp från flera människor, men också att jag inte hade behövt gå igenom det om vissa kunde ta en normal diskution och försöka förstå andra än dom själva.
Allt de här har jag lagt mer och mer bakom mig, men i vissa tillfällen har det dragits upp igen. gång på gång försökte jag ställa llt till rätta för att sedan ge upp bara några ögonblick senare.

Jag vet varför jag tog det beslutet som jag gjorde, och det är inget jag ångrar. Det jag däremot ångrar är att jag inte började tidigare och försökte få dom andra att förstå, hade jag gjort det så kanske vi aldrig hade börjat bråka från första stund.
Det är lätt att vara efterklok, och nu finns det inte så mycket att göra åt allt, även om man skulle vilja.

Jag är ledsen för att jag sårade människor, eller mest en person, som hade stått mig mycket nära under en väldigt lång tid. En människa som kände mig bättre och förstod mig bättre än någon annan, till och med mig själv.

Jag kommer aldrig glömma minnerna som finns med den här personen, och jag kommer aldrig glömma hur mycket hon stöttade mig och offrade för mig. Gång på gång stod hon vid min sida och intalade mig att allt skulle bli bra.
Hon var verkligen en sann vän.

Jag visste hela tiden att hon inte var lika snäll mot dom som hon inte gillade, och det fick jag själv smaka på när vi började bråka.

Ingen vän har någonsin älskat mig som hon gjorde och jag har heller aldrig älskat någon vän som jag älskade henne.
Den personen som hon var då älskar jag fortfarande, och ibland önskar jag verkligen att vi kan återgå till hur det var innan all sprit och sånt kom in i bilden, för det var nånstans där som allt förändrades.

Under de senaste halvåret har vi inte varit så snälla mot varandra, jag har hatat henne i vissa stunder, men nästa ögonblick har jag känt sympati för henne, och jag vet inte direkt anledningarna till något av det.
När jag såg dig ledsen, och såg hur du gick iväg i din ensamhet så ville jag bara följa efter och trösta dig och finnas där för dig. Jag kände liksom att jag inte klarade av att se dig ledsen, trots allt som hade hänt bara några veckor innan.
och under en tid kände jag bara för att krama dig och fråga om du ville försöka på nytt.

Med det här inlägget vill jag inte rota upp gammalt bråk, jag vill bara lägga allt bakom mig, och gå vidare med ett leende på läpparna. För att gå vidare, det är de som måste göras. Vi lever helt olika liv nu, och jag tror inte att det nånsin går att få samma kontakt igen, eftersom ingen av oss nånsin kommer kämpa för det igen. Men jag lovar, att om vi bara hade velat, så hade det gått.

Jag tror inte ens att du läser det här, men om du gör det så vill jag bara säga att när du verkligen ställer upp för någon och är den personens bästa vän, då stället du upp till över 200%
du gör verkligen allt!
och det är en sånn vän jag kommer sakna, för jag vet att det aldrig kommer kunna bli samma sak utan dig
Du har haft en stor plats i mitt hjärta och du kommer alltid finnas där på något sätt. Memories never die

Jag tror att du vet vad jag pratar om, om du tänker tillbaka nåt år...